Det var inte igår jag kände hur jag grät och grät... det var visst i fredags när jag träffade Therese, itne varje dag det första man gör ar att sätta sig och gråta inför en helt främmande människa. Men på nått konstigt vänster var det det jag gjorde. Känns skönt att jag ska träffa henne på torsdag igen, och då får vi se hur det går. Ikväll har det varit tufft, har knappast haft någon koll på mig själv, men har dock lyckats hålla tårarna inne och inte låta dem rinna. Det som jag förr såg som vardag har nu blivit för mycket för mig och jag klarar inte det utan att känna mig helt slut.

Nu är det dock dags att sova.

Natti natti 

Det var länge sedan jag skrev här nu. Senast var när älskade morfar dog. Saknar honom och hoppas att han är med mig ändå. 

Har varit sjuk en del den senaste tiden, den jävla förkylningen har inte gett sig sen repe tog slut.  Men jag mår iaf bättre. Sova och hostmedicin är bra saker ;)

Åh, blev så förvånad i torsdags när aj gfick ett sms med fråga om man fick bjuda mig på mat på i helgen som var, eftersom jag fylde år. Men jag åkte hem till mor och far för att fira så jag hoppa på att bli bjuden på mat snart...;)

För övrig är livet fullt att studier och förenings-tjohejsan...

kram och puss skriver mer en annan gån jag her mer tid..:P