Det var inte igår jag kände hur jag grät och grät... det var visst i fredags när jag träffade Therese, itne varje dag det första man gör ar att sätta sig och gråta inför en helt främmande människa. Men på nått konstigt vänster var det det jag gjorde. Känns skönt att jag ska träffa henne på torsdag igen, och då får vi se hur det går. Ikväll har det varit tufft, har knappast haft någon koll på mig själv, men har dock lyckats hålla tårarna inne och inte låta dem rinna. Det som jag förr såg som vardag har nu blivit för mycket för mig och jag klarar inte det utan att känna mig helt slut.

Nu är det dock dags att sova.

Natti natti