Sitter här hp jobbet och gör både det ena och det andra. Känner att veckan inte blev lika lätt som jag hade hoppats på. Jag som hade sett fram emot att få vända på dygnet så jag kunde jobba natt men det blev inte som jag hade tämkt mig. Tror iaf att ajg imon har sovit tillräckligt många timmar så jag ska var utvilad och kunna jobba (skriva på mitt arbete på arbetstid) lite mer effektivt...
Lördag kvällen skullejaag tillbringa i laholm i goda vänners sällskap, jag var där men jag åkte hem igen hyfsat tidigt för att åka in till Morfar och vaka över honom. Jag och syster min satt där hela natten och vakade över honom, vid 01,30 vaknade han till och var orolig och han greppade efter något i luften. jag tog då tag i hans hand och försökte prata med honom för att göra honom lugn. Jag kännde mig så hjälplös,och kunde inte göra något ting för att hjälpa honom. Tårarna bara rann ner för kinden och tänkte på allt morfar hade gjort för oss barnbarn under sina år. Sedan satt jag och syster min och pratade om olika minnen som vi hade av honom. Tårarna fortsatte sedan att falla när jag åter igen tittade på honom och åter igen insåg att hanns timmar var räknade, eller var det bara minuter. Han fick en dos morfin till för att kunna somna om. Resten av natten sov han, jag och syster turades om att vara vaken, eller snarare ingen av oss kunde sova riktigt då vi hela tiden lyssnade på morfars andetag för att höra så att han inte slutade andas. vid 08-tiden kom min moster och hennes man och löste av oss så att vi kunde åka hem och sova. Jag hade bestämt mig för att jag skulle tillbaka på eftermiddagen innnan jag började jobba, jag skulle bara hem och soca lite. Jag kom hem åt lite frukost och hann lägga mig i sängen innan min moster ringde och sa att han nu hade somnat.

Tårarna forsade nu ännu mer. Jag, pappa och syster åkte in till hans hem igen för att ta ett sista farväl av honom. Där låg han och sov, det enda som skillde honom sedan tinmmarna innan vara att han var så mycket blekare nu. När jag kom fram till sängen och skulle säga hej då till honom, orkade inte benen bära mig längre, jag satte mig på huk och tårarna höll och höll. Sedan satte jag mig på en stol på andra sidan sängen och höll hans hand och bara önskade att han skulle leva. Jag ille inte släppa honom, kunde inte varmen från mig överföras till honom så han fick liv igen. Jag ville inte att det skulle vara sant, jag vill ha kvar honom här.

När vi sedan skulle gå resta jag mig och gav honom den aldra sista kramen, när jag sen stod i fotänden och tittade på honom drast jag i gråt igen, och benen vile vika sig igen, men då kom syster min och omfamnade mig så jag inte skulle ramla...

Jag som skulle börja jobba klockan 20,00, hur skulle jag kunna det utan att få sovit på ett dygn... Jag sov någon timma innan jobbet började och sen fick jag gå hem tidigare på natten.

När jag sedan vaknade vid 16,30 på måndagen så känndes det så tomt och vemodigt, men jag vet ju att han är ju där han vill vara. Det tog lite längre tid än han hoppats på innan han kom dit. Men endå, jag vill ju ha honom kvar!

Morfar i mitt hjärta finns du alltid kvar, jag hoppas du finns där på andra sidan och tar emot mig om ett antal år.

Vem är det geneterligen som är barnbarnet? Är det jag eller är det du?

Puss, jag älskar dig!!!

Snart ska lilla jag hoppa ner i sängen och försöka sova något denna natt. Föregående natt sov jag inte en blund, låg i sängen oc hvände oc hvred på mig i 5h innan jag gick upp för att åka till jobbet. Som tur fanns det kaffe färdigt när jag kom så jag kunde överleva morgonen. Kroppstemperaturen pendlade enormt, gixk från stundvis ha bara t-shirt till att ha både tjocktröja och labbrock... Inte alls behagligt!! 

När jag komm hem tog jag och la mig och sov i solen i någon timma för att sedan åka till syster och spela kubb och mysa.

Mycket av dagarna har gått tå till att tänka med. Tänka på saker jag inte borde. Tänka på hur mycket jag inte vill förlora kontakten med en viss person. Tänker påallt vi gjort tillsammans. Senast solg det med sinaste gången vi hade sex och hur jag övertalade dig att sova över hos mig trots att du skulle jobba tidigt nästa morgon. Kan fortfarande se bilden av dig i dörren där du står och vill att jag ska komma fram och ge dig en kyss. Inte vilken kyss som helst utan "med överläppen".  Jag har också kommit och tänka på alla dessa filmer vi såg tillsammans, alla möjliga, jag vet nu exakt vilka filmer du gillar och vilka du inte gillar.

Härom dagen då jag städade mitt rum hemma hos mamma och pappa fann jag ett kort som jag en gång fått på mig och dig, jag kommer ihåg den dagen kortet togs, hur glad jag var över att du var mig, och det syns så tydligt på kortet! 

Jag önskar att jag hade saknat dig tidigare, men tror det är först nu jag på roktigt sörjer över att det då tog slut. Saker hände så fort, och saker har ändrats och det har även jag och du. Kanske hade vi passat bättre ihop idag än då eller så hade vi inte det. Det verkar vi ju inte kunna få svar på nu.

Jag kommer alltid att älska dig på mitt egna lilla sätt, även då du älskar någon annan.

Du kommer alltid vara en vän för mig!

kram och natti natti! 

Ska börja jobba om 3h och har itne kunnat somna än, tror det kan bero på den mängs kaffe jag satte i mig på donken innan, eller så beror det på  att aj gliggae och tänker på förmycket. Eller snarare att aj gligger och tänker på alla de människor som har stöttat mig mer eller mindre genom åren. PÅ något sätt vill jag en dag uppmärksamma dessa personer med en middag, men frågan är om det ska bli isamband med min examen eller med min 25årr fest nästa år. Det är en bra fråga. Sen är frågan vartman ska dra gränsen, vilka som ska bjudas ochhur många.
Nä nu ska jag slö surfa lite och sen hoppas på att jag kan somna om en stund..

kram 

Klockan är mycket och jag borde sova, men när saker tynger mig måste jag skrava av mig..
Jag önskar jag kunde dränka mitt hjärta i alkohol och det aldrig lärde sig överleva det. jag önskar att jag kunde känna en glädje, men NEJ tydlige går det inte det. Det enda jag känner är en sorg i mitt hjärta och tårar i mina ögon som aldrig vill trillar ur. Konstant kliar det i halsen som om jag sjväler gråt efter gråt... Känner mig så trött på allt som erbjuds, känner att jag inte vet vad jag vill. Känner att jag verkligen saknar någon som vill bry sig om mig och titta på mig i ögonen och fråga hur jag mår. Saknar någon som ser och kan torka mina tårar när jag i min ensamhet gråter.

Gillar inte att leva med fasaden och hela tiden säga att allt är bra och att senare åter igen inse hur man inte kan glädjas av saker.

Känns som om det faktiskt är först nu som jag inser att du är på väg bort från mig, nu jag inser vilken tabbe jag en gång gjorde. Det som en gång var kan ingen ta ifrån oss och det kommer aldrig att försvinna. Det är den enda glädjen jag just nu kan känna.

Du satte ett spår i mig som växer och växer för varje dag, du satte ett spår i mig som aldrig kommer att försvinna.  I mitt hjärta finns du alltid kvar vad som än händer! Jag kommer alltid att finnas för dig när du behöver mig. Bara ett samtal bort och jag finns där.
Jag försöker desperat säga till dig att jag finns för dig, men jag får inget svar, men jag hoppas iaf att du begriper det.

Sov sött!