Jag kände dig inte, men träffade på dig ett par gånger. Den gången jag pratade med dig verkade du som en go kille. Men aldrig trodde jag att du skulle lämna dena jor såppas snart. Den första person jag täkte på när jag isåg att det var en kemistudent som hade mist sitt liv var dig. Jag vet inte varför. I dagarna som gått har du fått mig att se livet på ett nytt sätt. Samt fått mig att inse hur många männikor man berör om man förvinner. Inse att de man möter faktiskt kan bry sig om en. Har hört ryckten om att det var ett självmord, men än hur det var så kommer du att vara sknad av din omgivning. Om det var så har du iaf gett mig en tankesällare om att livet är värt att leva , trots att jag ibland skulle kunnat förstå hur du tänkte i just den stund du stod där om det var så att du valde att hoppa själv. Men varför den pinan? Det finns så många andra effektivare sätt att försvinna på.
I mitt hjärta finns en sorg efter dig trots jag inte kände dig!

Kommer jag någosin finna en person som jag kan berätta allt för, kommer jag någonsin hitta en persom som jan kan älska fullt ut? Kommmer jag ågonsin våga följa min dröm, kommer jag någonsin följa mitt hjärta? Kommer jag nånsin leva det liv jag vill. Frågorna är många, och de blir fler.
Tydligen tyckte sköterskan som ringde mig tidigare idag att jag skulle komma in till läkare på akuttid, men tyvärr kunde jag varken idag eller imorgon, imorgon pga tenta. Sen kommer jag troligen stanna "hemma" tills på torsdag, men då är frågan om jag ska sätta mig på tåget och åka ner och ta ett läkar besök, men dock blir antal timmar att plugga färre, men vad ska man göra? Annars kommer lkarbesöket dröja till efter ak's besök här. Svårt val...

Min längtan är stor, längtan är enorm.
Har tillbringat sommaren hemma hos mina föräldrar. Nu börjar min bägare rinna över... jag sak när mitt liv hemma hos mig. Ett livdär jag inte behöver anpassa mig efter någon annan än mig själv, ingen som säger nej för det är för farligt och överbeskyddar en... Jag vet att det är för att de bryr sig som de gör som de gör. Meb ibland blir det bara för mtcket....
Så nu längtar jag hem till mig och ensmheten!!!!

Jag vet att jag inte borde, men jag till det ändå. Bara ett tag, jag lovar inte längre denna gång heller. Fram till efter tenta.... Det underbara får mig att sova på ett sätt jag inte gjort på länge...