Sitter här hp jobbet och gör både det ena och det andra. Känner att veckan inte blev lika lätt som jag hade hoppats på. Jag som hade sett fram emot att få vända på dygnet så jag kunde jobba natt men det blev inte som jag hade tämkt mig. Tror iaf att ajg imon har sovit tillräckligt många timmar så jag ska var utvilad och kunna jobba (skriva på mitt arbete på arbetstid) lite mer effektivt...
Lördag kvällen skullejaag tillbringa i laholm i goda vänners sällskap, jag var där men jag åkte hem igen hyfsat tidigt för att åka in till Morfar och vaka över honom. Jag och syster min satt där hela natten och vakade över honom, vid 01,30 vaknade han till och var orolig och han greppade efter något i luften. jag tog då tag i hans hand och försökte prata med honom för att göra honom lugn. Jag kännde mig så hjälplös,och kunde inte göra något ting för att hjälpa honom. Tårarna bara rann ner för kinden och tänkte på allt morfar hade gjort för oss barnbarn under sina år. Sedan satt jag och syster min och pratade om olika minnen som vi hade av honom. Tårarna fortsatte sedan att falla när jag åter igen tittade på honom och åter igen insåg att hanns timmar var räknade, eller var det bara minuter. Han fick en dos morfin till för att kunna somna om. Resten av natten sov han, jag och syster turades om att vara vaken, eller snarare ingen av oss kunde sova riktigt då vi hela tiden lyssnade på morfars andetag för att höra så att han inte slutade andas. vid 08-tiden kom min moster och hennes man och löste av oss så att vi kunde åka hem och sova. Jag hade bestämt mig för att jag skulle tillbaka på eftermiddagen innnan jag började jobba, jag skulle bara hem och soca lite. Jag kom hem åt lite frukost och hann lägga mig i sängen innan min moster ringde och sa att han nu hade somnat.

Tårarna forsade nu ännu mer. Jag, pappa och syster åkte in till hans hem igen för att ta ett sista farväl av honom. Där låg han och sov, det enda som skillde honom sedan tinmmarna innan vara att han var så mycket blekare nu. När jag kom fram till sängen och skulle säga hej då till honom, orkade inte benen bära mig längre, jag satte mig på huk och tårarna höll och höll. Sedan satte jag mig på en stol på andra sidan sängen och höll hans hand och bara önskade att han skulle leva. Jag ille inte släppa honom, kunde inte varmen från mig överföras till honom så han fick liv igen. Jag ville inte att det skulle vara sant, jag vill ha kvar honom här.

När vi sedan skulle gå resta jag mig och gav honom den aldra sista kramen, när jag sen stod i fotänden och tittade på honom drast jag i gråt igen, och benen vile vika sig igen, men då kom syster min och omfamnade mig så jag inte skulle ramla...

Jag som skulle börja jobba klockan 20,00, hur skulle jag kunna det utan att få sovit på ett dygn... Jag sov någon timma innan jobbet började och sen fick jag gå hem tidigare på natten.

När jag sedan vaknade vid 16,30 på måndagen så känndes det så tomt och vemodigt, men jag vet ju att han är ju där han vill vara. Det tog lite längre tid än han hoppats på innan han kom dit. Men endå, jag vill ju ha honom kvar!

Morfar i mitt hjärta finns du alltid kvar, jag hoppas du finns där på andra sidan och tar emot mig om ett antal år.

Vem är det geneterligen som är barnbarnet? Är det jag eller är det du?

Puss, jag älskar dig!!!