Av livet ska vi lära och dess pålga ska vi bära.

Ja, jo så är det, just nu känns det som om man inte längre väntar på att dö, utan att bli attakerad av det jävla monstret. Ett monster som förstör mångas liv, ett mostare som inte bara förstör livet för den som är sjuk utan även alla i dess närhet.
Vem trodde för ett år sedan att jag skulle ligga på knä och ge mamma en god natt kyss på kinden då hon redan har gått och lagt sig. Vem trodde att hon skulle tvingas bära på ett jävla monster som sakta med säkert skulle äta upp henne innifrån. Ven skulle tro att hennes cellgifter skulle ge henne kraftigt hjärtsvikt så att ho skulle ligga på sjukhus i en månad. Vem skulle tro att hon på grunde av det jävla monstret skulle på en propp i armen så att portakatten inte går att använda mer... Vem faan har sagt att livet är rättvist!??!
Iag fick jag reda på ett min förra chef har avlidit pga det jävla monstrer, det jävla monstret som förstör allt i dess väg.

Jag mins det första samtalet med dig, jag hade fått ditt nummer från din son, och hade ingen aning om att det var du som skulle bli min chef.
Du hade sett mig växa upp sen jag var liten, jag hade knappt en aning om vem du var. Jag var förvånad över att du gav mig sommarjobb utan att träffa mig, men snart insåg jag att du hade full komm på vem jag var, eftersom jag jobbade extra på samma ställe som din son och man jobbade och att du stortsätt kände min familj. Det var med glädje och respekt jag jobbade för dig. Du hade lltid en sådan glädje och kraft med dig när du kom till jobbet.
Det stod snart klart för mig att precis innan jag började jobba hos dig hade du gått igenom en bortoperation av ett monster, ett par år gick och jag hörde inget om monstret. En sommar hde du så jävl ont att du inte unde sitta, men ack du var på jobbet, för du älskade ditt jobb. Jag vet inte vad du tänkte när jag kom in till dig på kontoret och klagade över att folk int jobbade när de var på jobbet. Jag kommer ihåg den gången jag skulle jobba kväll och hade precis bråkat med min dåvarande så kallade pojkvän. Jag smög snappt in på labb-kontoret för att ingen skulle se mig, men inget gick dig omärksamt för bi. Du ämmnade det du höll på med och kom in till migg och tog dig tid att prata. Att jag egentligen hade saker att göra när jag började mgg skift sket du i, du ville hälre att vi skulle prata. den sommaren kom även beskedet om att din canser hade spridit sig, och du skulle bli sjukskriven. Jag träffade dig sedan sommaren efter och du frågade om jag fortfarand var kvar på stället och det var jag, men jag var lite besviken över de få veckorna jag hade fått, din komentar blev att du inte fattade hur de tänkte.
Alla trodde vi att du skulle överleva, du var den stärkaste som vi många kände. Första operationen gjorde du 09, 3,5år tog det innan det jälva monstret tog dig i från oss. Jag tror aldrig att du förstod hur mycket du betydde för mig, vilken förbild du var för mig. Men en dag ska jag låta din man få eta det!
det är mer än bara familjen somälskade dig, älskade dig för din kraft, ditt mod, din styrka och din livsglädje.

kramar