Jag kände dig inte, men träffade på dig ett par gånger. Den gången jag pratade med dig verkade du som en go kille. Men aldrig trodde jag att du skulle lämna dena jor såppas snart. Den första person jag täkte på när jag isåg att det var en kemistudent som hade mist sitt liv var dig. Jag vet inte varför. I dagarna som gått har du fått mig att se livet på ett nytt sätt. Samt fått mig att inse hur många männikor man berör om man förvinner. Inse att de man möter faktiskt kan bry sig om en. Har hört ryckten om att det var ett självmord, men än hur det var så kommer du att vara sknad av din omgivning. Om det var så har du iaf gett mig en tankesällare om att livet är värt att leva , trots att jag ibland skulle kunnat förstå hur du tänkte i just den stund du stod där om det var så att du valde att hoppa själv. Men varför den pinan? Det finns så många andra effektivare sätt att försvinna på.
I mitt hjärta finns en sorg efter dig trots jag inte kände dig!