Dagen har varit lite si och så, gråten har suttit i halsen minst sagt hela dagen även när Christina fick mig att skratt...

Var på föreläsning och sedan till iso för att jag ville vara med på Antons "första" möte. Väldigt länge av dagen gick det bra för mig, jag var glad och inte allt för besvärade av livet, men sedan brast det.  Jag viste inte vad jag ville, hade enormt delade känslor över att jag skulle åka hem. När teddy kom och kramade om mig när jag stod där i köket började tårarna att falla. Jag började tänka på min syster som är med mamma och pappa varje dag, hur orkar hon? Ja som knappast orkar än om jag har distans till det hela.

Men jag var i iso där tills mötet började men sedan gick jag väldigt fort för då hade jag bestämt mig för jag skulle hem hem.

Mamma blev jätte glad över att jag kom hem, hon viste inget innan de hämtade mig vi tåget. I och imorgon fyller hon 60. Då blir det middag hos min bror, fast mamma och pappa vet iget än. Det jobbigaste är att inte veta om det är den sista födeledagen hon firar, vad kommer häna sen? Ska man räkna år, månader eller vad ska man räkna i? Hur länge har jag möjlighet att få ha kvar min mamma och pappa i livet? Vad kommer hända med allt. Visst att jag ofta tycker de är jobbiga och besvärliga, men jag älskar dom mer än alt annat. Inget kan ersätta kärleken till mina föräldrar.

nattinatti!