I dag har pappa varit inne och fått sin första av de 8 i Cytostatikabehandlingen. Så nu måste man vara mycket försiktig när man är hemma så att man inte är förskyld eller något. 8 tillfällen med 3v mellanrum, det kommer att ta ett halv år. Nu känns det som om kampen har börjat på riktigt, nu faan ska det där javelskapet till monster försvinna. Kom idag på att jag inte ser cancer längre som en sjukdom utan ett hemskt jävla monster som kommer och förstör. Det ska för faan inte överleva! Det ska besegras till varje pris, än hur mycket svett och tårar de ska tvinga fram hos mig så får det inte vinna!

Tdigare har jag aldrig rikitgt förstått hur viktig cancerforskningen är, visst jag har förstått att den är viktig, men nu på ett helt anna plan. Nu kan jag förstå hur folk kan lägga all sig tid åt forskning om cancer, vem vet kanske gör jag det om ett år? Kanske sitter jag där natt och dag vid en dator för att försöka dra mitt strå till stacken med att hjälpa forskningen framåt inom lukemi eller någon annan form av cancer. Känns konstigt men just nu längtar jag tills jag får påbörja mitt masterarbete om det där jävelstyget till monster.

Sedan har jag stortsett bestämt mig för att tillbringa sommaren hemma hos mamma och pappa. Skippar allt vad sommar jobb heter i annan stad än nära mina föräldrar. Jag ska vara där och stötta dem genom hela deras behandlingar, jag ska vara där och ge dem all den kraft och kärlek jag kan.

För till våren ska VI ut och resa och fira att vi har vunnit! ;)

Till alla er som säger att jag kan ringa dag som natt, ni vet inte hur mycket det värmer i mitt hjärta!!! <3 

Ni som aldrig har lämnat mig ensam efter att jag var varit ledsen.

puss och god natt!! 

Tvingade mig upp tidigt idag för att ha labb klockan 8a. Både jag och min labbpartner var eniga om att det var mordförsök att försöka få upp oss så tidigt om vi vanligt fall inte börjar före 13. 

Efter att labben var färdig och rapporten inne tog jag mig ner till mitt andra hem "isobaren". På vägen dit sprang min tankar iväg på annat håll och jag började tänka på mamma och pappa och tårarna började sippra ut.. Jag började då fundera på varför jag började gråta just nu, en tanke som slog mig då var att jag var påväg "hem" till ett hem där alla stod med öppna famnar för att trösta och stötta mig. Men den tanken började tårarna omma igen. Aldrig har jag känns att så många har brytt sig om mig och funnits där för mig när jag behöver dem. Alla dessa varma kramar ger en hopp och kraft att inte åka ner i ett djupt hål och försvinna. Att krypa upp i hörnet i soffan i iso utan att någon kollar snett på en utan att alla tycker att det ä normalt för att vara jag. Till det hörnet finns en speciell kärlek. 

Under kväller pratade jag med min syster och hon gav mig en annan syn på det hela än vad mamma gav. En syn som var en aning mer smärtsam.

Hopet och viljan är det sista som överger en!!

puss och god natt!!