Sitter hemma hos mina kära föreldrar och gör ingenting... Funderar att snart åka hem till mig och sova för att imorgon skriva en presentation. Känner att jag nu borde kunna klara av att köra. Vaknade idag på morgonen och mådde så förbannat illa, nästan som om jag bara ville spy, men det gjorde jag inte, utan konstaterade att jag fortfarande var full och vände mig om och somnade. Sedan när jag några timmar senare vaknade och fortfarande mådde skit konstaterade jag att mensvärk och bakfylla inte alls var den bästa kombinationen...

Vid 12-tiden bestämde jag mig för att ta tåget hem men hoppade av i varberg för att kolla om jag kunde hitta en fåtölj eller nått liknande, men det gjorde jag inte. Sen åkte ja gmed mamma och victoria till pappas faster och fikade och inte fören klockan var 16.00 var jag hemma.

Hatar verkligen att veta om jag är för på eller inte? Känner mig ganska efterhängsen, men faan jag vet itne. Vet knappast vad jag egentligen vill, kanske är det så att jag vill ha det som jag inte får... Så då kanske det är ömsesidigt... I går påväg till linda på efterfest gick jag och prata med Jämo lite om att jag kanske bara skulle skita i det hela, men han sa ju att ja inte skulle det, utan bara det att "någon" vill vara svår åtkommen... Eller det var så jag uppfattade det som...

Men men nästa helg :P, då får vi se, ska försöka hålla fingrarna i styr och berga mig tills dess....:P

Kommer att bli en så underbar vecka denna som kommer :D

puss!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av livet ska vi lära och dess pålga ska vi bära. Ja, jo så är det, just nu känns det som om man inte längre väntar på att dö, utan att bli attakerad av det jävla monstret. Ett monster som förstör mångas liv, ett mostare som inte bara förstör livet...

Det är en speciell känla som sprider sig i kroppen, tror dock det kallas kemi. Det är den där känslan som gör en så glad och lycklig och man bara sitter och ler och alla tittar lite frågande på en och ler tillbaka. Då känner man att något som har hän...

Tiden går fort i bland.... Jag blir gammal, eller nja bara 25. Men det jobbiga är att jag associerar det till andra när de fyllde 25... Jag inser nu hur olika syn på saker man har beroende på hur gammal man är, speciellt förhållande. Martin skulle de...

Jag kände dig inte, men träffade på dig ett par gånger. Den gången jag pratade med dig verkade du som en go kille. Men aldrig trodde jag att du skulle lämna dena jor såppas snart. Den första person jag täkte på när jag isåg att det var en kemistudent...

Kommer jag någosin finna en person som jag kan berätta allt för, kommer jag någonsin hitta en persom som jan kan älska fullt ut? Kommmer jag ågonsin våga följa min dröm, kommer jag någonsin följa mitt hjärta? Kommer jag nånsin leva det liv jag vill. ...