vad är det som händer?, Jag vill inte veta, jag sitter bara här och vill vra ensam men samtidigt inte. Jag vill så mycket, samtidigt jag inte vill något. Vill bara att tiden ska gå, vill bara att tiden ska så still. Jag vill bara gåta, men jag vill vara glad, fast jag kan inte. Det är som knivar i hjärtat, som inte vill  luta göra ont. Ja brukar kunna skriva av mig det, fast nej, det verkar inte gå. Jag kan inte göra det jag vill. Jag vet ju inte ens vad jag vill. Jag vill bara lägga mig i ett hörn och krypa upp i forterställning och att någon kommer och kramar om mig.

Har spenderat kvällen med att titta på gamla kort. Vilket aldrig brukar sluta bra. Det slutar alltid med att jag saknar den tid som en gång var. En tid som alldrig kommer tillbaka. En tid som jag bara nu kan få ha i minnet och njuta av det som var.

Gårdagen var helt fantastisk, så underbar som det nu kan vara. Mamma blev aldeles förvånad och glad av lycka. Maten var helt fantastiskt, 7rätter men delt fantastiska smaker.

1. Krabbröra inlindan i gurka toppad medkrästa och en kräftsås red på kasava.

2.Sparris med Holandansås och pocherat ägg.

3. RÅBIFF!!! (mums!)

4. Rödbetor lillagade på två olika sätt med dubbelpanerad torsk.

5. Kalvbräss och grilad purjolök.

6. Blomkål och spetskål tillsammans med vaccad vildand.

7.Kokt rabarb och fattig riddare :)

En helt fantastisk kväll med andra ord! :) 

Hatar känslan av att inte kunna fokusera på det jag borde... Sitter just nu i väntan på hallonpaj i ugnen och lyssnar på musik, men borde egenterlign läsa på om RecA. Men tankaran har hittat en ytterligare en väg att flyga i väg på, jag hatar det! Varför?Men men antar att det är så det kommer att vara ett tag nu.

 I bland önskar man sig bara att saker hade varit anorlunda, man önskar att man själv inte var den man är.

Men vem är man?
-Jag är inte den jag tror jag är.

- Jag är inte den andra tror jag är.

-Jag är den jag tror andra tror att jag är. 

Men då är frågan vill jag verkligen vara den som jag tror att andra tror att jag är? 

Vem har jag varit, vem har jag blivit och vem kommer jag att vara?

En sak som jag med säkerhet ommer ha i mitt hjärta är att Jag faktiskt är Cuffs. En personlighet som har stärkt mitt självförtroende en hel del :) 

kram och puss 

Dagen har varit lite si och så, gråten har suttit i halsen minst sagt hela dagen även när Christina fick mig att skratt...

Var på föreläsning och sedan till iso för att jag ville vara med på Antons "första" möte. Väldigt länge av dagen gick det bra för mig, jag var glad och inte allt för besvärade av livet, men sedan brast det.  Jag viste inte vad jag ville, hade enormt delade känslor över att jag skulle åka hem. När teddy kom och kramade om mig när jag stod där i köket började tårarna att falla. Jag började tänka på min syster som är med mamma och pappa varje dag, hur orkar hon? Ja som knappast orkar än om jag har distans till det hela.

Men jag var i iso där tills mötet började men sedan gick jag väldigt fort för då hade jag bestämt mig för jag skulle hem hem.

Mamma blev jätte glad över att jag kom hem, hon viste inget innan de hämtade mig vi tåget. I och imorgon fyller hon 60. Då blir det middag hos min bror, fast mamma och pappa vet iget än. Det jobbigaste är att inte veta om det är den sista födeledagen hon firar, vad kommer häna sen? Ska man räkna år, månader eller vad ska man räkna i? Hur länge har jag möjlighet att få ha kvar min mamma och pappa i livet? Vad kommer hända med allt. Visst att jag ofta tycker de är jobbiga och besvärliga, men jag älskar dom mer än alt annat. Inget kan ersätta kärleken till mina föräldrar.

nattinatti! 

I dag har pappa varit inne och fått sin första av de 8 i Cytostatikabehandlingen. Så nu måste man vara mycket försiktig när man är hemma så att man inte är förskyld eller något. 8 tillfällen med 3v mellanrum, det kommer att ta ett halv år. Nu känns det som om kampen har börjat på riktigt, nu faan ska det där javelskapet till monster försvinna. Kom idag på att jag inte ser cancer längre som en sjukdom utan ett hemskt jävla monster som kommer och förstör. Det ska för faan inte överleva! Det ska besegras till varje pris, än hur mycket svett och tårar de ska tvinga fram hos mig så får det inte vinna!

Tdigare har jag aldrig rikitgt förstått hur viktig cancerforskningen är, visst jag har förstått att den är viktig, men nu på ett helt anna plan. Nu kan jag förstå hur folk kan lägga all sig tid åt forskning om cancer, vem vet kanske gör jag det om ett år? Kanske sitter jag där natt och dag vid en dator för att försöka dra mitt strå till stacken med att hjälpa forskningen framåt inom lukemi eller någon annan form av cancer. Känns konstigt men just nu längtar jag tills jag får påbörja mitt masterarbete om det där jävelstyget till monster.

Sedan har jag stortsett bestämt mig för att tillbringa sommaren hemma hos mamma och pappa. Skippar allt vad sommar jobb heter i annan stad än nära mina föräldrar. Jag ska vara där och stötta dem genom hela deras behandlingar, jag ska vara där och ge dem all den kraft och kärlek jag kan.

För till våren ska VI ut och resa och fira att vi har vunnit! ;)

Till alla er som säger att jag kan ringa dag som natt, ni vet inte hur mycket det värmer i mitt hjärta!!! <3 

Ni som aldrig har lämnat mig ensam efter att jag var varit ledsen.

puss och god natt!! 

Tvingade mig upp tidigt idag för att ha labb klockan 8a. Både jag och min labbpartner var eniga om att det var mordförsök att försöka få upp oss så tidigt om vi vanligt fall inte börjar före 13. 

Efter att labben var färdig och rapporten inne tog jag mig ner till mitt andra hem "isobaren". På vägen dit sprang min tankar iväg på annat håll och jag började tänka på mamma och pappa och tårarna började sippra ut.. Jag började då fundera på varför jag började gråta just nu, en tanke som slog mig då var att jag var påväg "hem" till ett hem där alla stod med öppna famnar för att trösta och stötta mig. Men den tanken började tårarna omma igen. Aldrig har jag känns att så många har brytt sig om mig och funnits där för mig när jag behöver dem. Alla dessa varma kramar ger en hopp och kraft att inte åka ner i ett djupt hål och försvinna. Att krypa upp i hörnet i soffan i iso utan att någon kollar snett på en utan att alla tycker att det ä normalt för att vara jag. Till det hörnet finns en speciell kärlek. 

Under kväller pratade jag med min syster och hon gav mig en annan syn på det hela än vad mamma gav. En syn som var en aning mer smärtsam.

Hopet och viljan är det sista som överger en!!

puss och god natt!! 

Sista dagen på denna påskhelg har lidit mot sitt slut. Jag har aldrig sett påsken som någon viktig helg och inte heller speciell trolig heller... Men årets påsk har nog varit den jobbigaste någonsin... Att se både mamma och pappa vara matta och uttråkade är inget man önskar. Att höra ängslan i mammas röst när hon förstår att jag inte kommer hem till dem nästa helg skär djupt i hjärtat.Samtidigt som jag är nere över en sak börjar jag tänka på andra saker som också ligger och tynger mig normalt. Vet inte om det är för att skingra tankarna... Var igå ute och gick en sväg med min sysyer igår då vi kom fram till att livet är skört och orättvist.Först min syster som jag skulle ha haft men som dog efter bara en dag. Sedan värken som mamma fick i samma veve som jag föddes, vad jag fått höra fick vi/mamma tillbringa mer än ett halvår på sjukhuset. Sedan lilla jag som hade astmaanfall, spydde och hadde näsblod konstant när jag var liten. När jag var ca5år gammal fick pappa tumör vid ögat, inför denna operation var allt förberett ifall det värsta skulle hända om operationen inte lyckades, men som tur var lyckades poerationen men hörslen på ena örat försvann. Därefter i några år hände inger mer än att pappa fick operera hornhinnan några gånger. Mamma fick för några årsedan operera bort en knuta i livmod. För kanske 4år sedan då vi fick reda på att pappa hade fått blodcanser. Den dagen tillbringade jag med min dåvarande pojkvän ihop krupen i hans famn i soffan hemma hos mamma och pappa. Sedan något år efter åkte pappa in till sjuhuset i mellandagarna för att få reda på att han då hade fått blodförgiftning och sedan lunginflammation på det. Som tur var klarade han detta också. Men sedan dess har han inte mått jättebra, han har stundvis fått sin behandling mot blodcansern via någon form tablett som han tar hemma. Han är med jämna mellarum inne för att få mer blod för att blodvärdet är så lågt. I början av detta året fick vi reda på att pappa kommer att behöva någon kraftigare behandling under våren/ sommaren. När man nu mentalt förbereder sig på att pappa ska behandlas får man reda på att mamma också har fått canser i höften samt en knuta i livmodern. Nu känns det som om det enda som återstår är att någon av oss syskon ska bli sjuk.Dags att försöka sova för imon blir det skola.nattintti

Ibland känns livet inte rättvist.... Men då är man glad att man har vänner som stöttar en. Senaste veckan har gått up och ner hela tiden... Man passar telefonen om den skulle ringa med nya bud, Ingen dag har jag varit säker på att jag inte kommer sitta på tåget hem till mamma och pappa. Först vetskapen om att pappa under april ska påbörja cellgifts behandling är från början väldigt tungt... Nu har jag i en vecka vetat att mamma också har fått en cansertumör i höften, vilket under veckan har toppats med att vi fått reda på att hon även har en till tumör, men den vet vi inte riktigt vad det är så hoppas att provsvaren är så bra dem kan vara.Mycket av min tid och kraft har under denna vecka har gått åt till att tänka på mamma och pappa och allt. Men är samtidigt glad över alla de som ställer upp för mig när jag inte vill vara ensam på kvällen, till dem som bara finns ett samtal eller sms bort. Samtidigt som jag nu ligger i sängen och funderar över livet är jag glad för alla som finns runt mig.nattinatti